Fortuna Voltige

på benet har Viktor nu. Trist men så kan det vara ibland. Det hela började när en glad Viktor ringde mig på eftermiddagen och frågade om inte Miranda kunde komma hem från fritte så att de kunde åka pulka ihop i snön som fallit. Denna vinter har ju varit lite snål med vit markbeläggning så jag förstår hans lycka över äntligen kunna åka lite. En halvtimme senare ringer han och undrar om han får skruva ihop julklappsboben han fått av sina pappa. Självklart säger jag, det är ju jättekul om du hinner åka någonting på den i vinter. En timme senare ungefär kommer jag hem, hinner precis in genom dörren och konstaterar att barnen måste vara ute. Så jag lägger ifrån mig väskan och går ut och tittar bort mot backen. Då ser jag Miranda komma springande gråtandes. Viktor ramlade, han har gjort illa sig får hon fram. Vi går bort mot backen och där ligger han och kommer inte upp, han har gjort illa foten när han ramlade av boben. Jag får upp honom på fötter och hängandes på mig tar vi oss till slätmark och därifrån drar jag hem honom på boben. In och får av sko och strumpa och ser hur utsidans fotknöl mer liknar en golfboll.

Ringer såklart in till sjukvårdsupplysningen och får vänta 20 minuter på att en lagom trevlig sjuksköterska svarar. Drar scenariot för henne och säger att jag vill in och få en plåt på det här. Har ju redan fattat att det minst är en rejäl stukning och kryckor som väntar. Iväg med Miranda till moster (tur att hon bor nära) och så far vi till Västerås. Väl där är akuten inrättad tillfälligt i en anna del av huset vilket gör att jag parkerar lite för långt bort för Viktor att gå. Som tur är går en snäll man och hämtar en rullstol när han ser hur vi knappt tar oss fram.

In, anmäler och sen väntan, först in till en sjuksköterskan, sen mer väntan, in till ortoped och då får han foten lindad och remiss till röntgen. Väntan igen och sen upp på röntgen. Tillbaka ner på akuten och då hamnar Viktor liggandes på en brits för att foten ska ha högläge. Nu väntar vi på röntgensvar och väntar lite till. Till slut blir vi hämtade och hamnar då rakt in i rummet med gips och kryckor. Lite förvånad blir jag då jag trodde en stukning, kanske någon ligamentskade eller så men inte benbrott. Den snälla ortopeden meddelar dock att jo, benet är brutet, och det går rakt igenom, men det ligger kvar rätt så gips på det blir det. Lite paff blir jag, och Viktor med. Sen blir det ytterligare väntan innan han väl får på gipset och så till slut får vi åka hem, med återbesök om en vecka, och gips som ska sitta i fyra veckor.

Viktor som ändå varit rätt tålmodig under hela vistelsen på akuten är då rätt trött på att vara där och vill hem. En sväng förbi McD blir det ändå för att vi ska få i oss något till försenad kvällsmat. Hemma är vi ca 23.30. Puh!