Hur var det nu?
Ok, så Roffe tog välförtjänt hem Jerringpriset och hela ridsportsverige jublar. Själv skrek jag rakt ut av glädje när det stod klart att han verkligen fick det. Så fantastiskt och stort för svensk ridsport. Sen kom det bittra trista när flera stora tidningar menade att ridsport inte är en riktig idrott, hästen borde fått priset, det är bara sponsrade fjortisar som röstat och jag vet inte allt som skrivits senaste 48 timmarna. Mycket är det helt klart.
Idag har de till och med lyckats få upp hästrädde Lasse Anrell så att han kunnat skritta över 15 cm med ledare. Kontentan är ändock att ridsporten fått mycket uppmärksamhet och många har uttryckt sin frustration över den otroligt låga nivån som funnits i debatten, man ser argument som borde försvunnit någon gång i tonåren senast. Jag minns själv hur jag som 13/14 år försökte hävda ridsportens utbredning i Sverige för killarna i klassen som skrattade bort allt jag sa. När jag berättade att ridsport är en av de tre största idrotterna i Sverige fick jag slängt i ansiktet, vadå, efter marsvinshoppning då eller. Lite så ser det ut i kommentatorsfälten på de stora tidningarna nu. Det är tragiskt att vuxna människor måste vara så missunsamma och tråkiga mot sådant som de inte kan eller förstår.
Men stopp en sekund nu... hur bemöter häst-Sverige själva vissa av grenarna inom ridsporten. Jag vet ju hur man fått försvara sin egen gren många gånger, definitivt fler än tre. Men jag vet också hur snacket går om andra grenar, de man inte kan eller förstår och jag funderar nu på vad det är med människor som gör att man nödvändigtvis måste snacka ner sånt man inte vet något om. Kan man inte försöka vara lite öppen i sinnet i stället? Man kanske rent av kan lära sig något nytt, och roligt? Men om man hela tiden skjuter allt konstigt, annorlunda och avvikande ifrån sig, utan att ge det en chans, eller åtminstone respektera de som faktiskt gillar sin sport, då tror jag man missar något.
En av förmånerna jag haft under 2011 är att erbjuda prova-på voltige för flera grupper som normalt sett aldrig skulle komma på tanken att ens prova. Och vet ni, de allra flesta tyckte det var kul att prova, vissa tyckte det var synd att de inte testat förr, andra gillade tanken på att kunna skryta om att de en gång i tiden faktiskt stått på en häst, någon fortsatte efter att ha provat. Alla måste inte älska allt, alla kan inte tycka om allt eller göra allt, men om man ger det en chans och provar, så vet man åtminstone vad man pratar om när man tycker till om saker.
Idag har de till och med lyckats få upp hästrädde Lasse Anrell så att han kunnat skritta över 15 cm med ledare. Kontentan är ändock att ridsporten fått mycket uppmärksamhet och många har uttryckt sin frustration över den otroligt låga nivån som funnits i debatten, man ser argument som borde försvunnit någon gång i tonåren senast. Jag minns själv hur jag som 13/14 år försökte hävda ridsportens utbredning i Sverige för killarna i klassen som skrattade bort allt jag sa. När jag berättade att ridsport är en av de tre största idrotterna i Sverige fick jag slängt i ansiktet, vadå, efter marsvinshoppning då eller. Lite så ser det ut i kommentatorsfälten på de stora tidningarna nu. Det är tragiskt att vuxna människor måste vara så missunsamma och tråkiga mot sådant som de inte kan eller förstår.
Men stopp en sekund nu... hur bemöter häst-Sverige själva vissa av grenarna inom ridsporten. Jag vet ju hur man fått försvara sin egen gren många gånger, definitivt fler än tre. Men jag vet också hur snacket går om andra grenar, de man inte kan eller förstår och jag funderar nu på vad det är med människor som gör att man nödvändigtvis måste snacka ner sånt man inte vet något om. Kan man inte försöka vara lite öppen i sinnet i stället? Man kanske rent av kan lära sig något nytt, och roligt? Men om man hela tiden skjuter allt konstigt, annorlunda och avvikande ifrån sig, utan att ge det en chans, eller åtminstone respektera de som faktiskt gillar sin sport, då tror jag man missar något.
En av förmånerna jag haft under 2011 är att erbjuda prova-på voltige för flera grupper som normalt sett aldrig skulle komma på tanken att ens prova. Och vet ni, de allra flesta tyckte det var kul att prova, vissa tyckte det var synd att de inte testat förr, andra gillade tanken på att kunna skryta om att de en gång i tiden faktiskt stått på en häst, någon fortsatte efter att ha provat. Alla måste inte älska allt, alla kan inte tycka om allt eller göra allt, men om man ger det en chans och provar, så vet man åtminstone vad man pratar om när man tycker till om saker.
Kommentarer
Trackback
