Fortuna Voltige

Efter lördagen så låg vi på en sjätteplats bland de sex deltagande lagen. Dock var det väl aldrig vårt mål med någon särskild placering på SM utan vårt mål var ju mer att delta med rundor vi kunde vara nöjda över. Lördagen hade lagt oss på 6,049 vilket var en mycket högre poäng än jag räknat med. Särskilt med tanke på hur det gick en månad tidigare på NM.

 

Morgonen på söndagen var även den bestående av veterinärbesiktning och senare en motionsrunda i paddocken med Carro i sadeln. Han kändes lite småseg men det var inte så konstigt, det var under fredag och lördag väldigt varmt och det kan ju göra vem som helst lite matt i pälsen. Vi hade gott om tid att titta på massa fin voltige under förmiddagen då seniorlagens kür skulle avsluta hela SM:et på söndag eftermiddag.

 

Vid halv två efter en god lunch så var det dags att borsta spånet ur svansen på herr Sparris som i alla fall inte har några problem att slappna av på bortaplan. På med utrustningen och igång på uppvärmningen. Han var lite seg och ville inte riktigt släppa till det där sista så uppvärmningen blev ganska mycket utan voltigörer på för att fokusera på att få loss honom.

 

Tjejerna var laddade och hann tänka en hel del medan vi väntade på att klassen skulle starta. Så fick vi då pling och det var dags att springa in. Direkt jag släppte ut honom på volten kände jag att han kommit loss lite bättre och han var på hugget utan att vara övertänd. Det blev några galoppsprång innan travvolten som måste till innan startsignalen.

 

Han rullade på riktigt fint, lite seg bitvis men inget extremt eller som påverkade tjejerna särskilt mycket för oj vad de körde, vilken runda, vilken kür. Allt verkligen flöt på och allt satt, inga tveksamheter alls utan kontrollerat, spänt och sträckt med ett lugn och harmoni genom hela programmet.

 

Utspringet var det klart lyckligaste jag gjort. Äntligen har jag nått mitt mål, att ha ett svårklass-lag och att starta med detta på SM. Så många år som jag kämpat för detta och så många gånger jag varit på väg att ge upp och bara lägga ner allt. Och äntligen så står jag där, med mitt fantastiskt duktiga lag och bara njuter, och gråter. 1995 började jag som tränare i Hallsta, det är en lång tid, och det har varit en lång och krokig väg men nu har jag nått det mål jag haft så länge. Det känns helt otroligt. Att dessutom få göra det tillsammans med dessa fantastiska tjejer och att nå ett resultat på 6,184 vårt första SM som svårklasslag känns surrealistiskt och underbart. Eufori!

 

Tack till alla som gjort detta möjligt, allt slit, alla timmar, allt jobb, allt, ja allt! Voltigörer, kompisar, föräldrar, klubben, tränarkollegor och domarkollegor, alla som hjälpt stöttat och funnits där och gjort så att målet äntligen nåddes. Lycka! Och tack, ett innerligt varmt tack!